Recension i Östgöta Correspondenten 11/12 2018
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Konsttidningen VOLYM 2016-05-12
Kristina Thun Galleri Lokomotiv, Örnsköldsvik, till 21 maj
Vad betyder konstbilder, varför görs de? Det är som att Kristina Thun genom sina lösryckta och rebusartade bildfragment vill flytta över uppgiften till betraktaren, om varför. Hennes utställning på Lokomotiv ser spontant ut som scenografier till olika dramatiska berättelser, mot fonder av landskap, vyer, berg och hus, och med en förgrund eller nedre bildkant likt ett orkesterdike där alla instrument som behövs för att navigera finns uppställda; små blommor, trädstumpar, möblemang, för att inte nämna människogestalter förundrande blickande mot utsikten.
Men de mänskliga fysionomierna är inte mer än rekvisita, eller podieuppställda statyer som bara förstärker distansen. Det som ser ut som början på berättelser är kanske kvintessensen, det viktigaste som blir kvar i minnets form. Landskapet därute, ibland helt täckt av ett mörkt moln, har liksom dränerats på liv, föreställningar och händelser vars reliker och minnesfragment fastnat nere vid kanten, vid händelsehorisonten.
Är det ett svart hål vi ser och som vi är nära att slukas av? Eller kan det skymtas bland all mörk eller provisorisk materia en förhandlingssituation? Inget är klart utsagt i Kristina Thuns bilder, med en tankspriddhet och flyktighet som frusterar tittaren. Hennes blandteknik, där nedtonad grafik ibland piffas upp med sparsmakad färgläggning och diffusa blyertsstreck, ger intryck av lösa anteckningar eller pyssel i marginalen. Också som ständiga omprövningar av språk, vad som kan hålla och vad som kan riskeras suddas ut. Men utan dessa lösa bitar, om det så är dekor eller romantik, har vi heller inga ventiler till fri luft och kunna se alternativa utvägar.
Det är som ett tillfälligt uppehållstillstånd vid gränsen, där symboler för hem och hemmavid skickats ut att möta främmande landskap vind för våg. I en serie av åtta små bilder av ”Hus” äter sig svärta och skuggor in i byggnaderna. De transformeras till dova synvillor där ångesten verkar rida runt knutarna hur du än väljer att formatera ditt hem. Den större bilden ”I see myself when the curtain falls” domineras av ett öde timmerhus som, för att kanske bättre hålla i längden, interfolierats i en geometrisk svart åttahörning. Därunder radas små färgglada blommor oförskräckt upp, i sällskap med en man i ljusbubbla och en dresserad häst i förundrande aktning inför skådespelet. Här möter robust och maktfull huskonstruktion undergivet organiskt-mänskligt staffage, sammantaget ser det ut som intro för en thriller, om en ojämn kamp vi inte känner texten till. Också som återkommande bild av tvekampen i utställningen, mellan den svarta tunga överbyggnaden och den sirligt prövande blyertslinjen.
Som en hägring syns till slut ”Norrland”, en etsning där vi plötsligt skådar det vita fjället och den höga ljusa himlen bortom bergen. Vi alla som bor häruppe känner till den märkliga förväxlingen att det som är långt i fjärran kan synas så nära. Det blir efter alla om och men i Kristina Thuns utställning kanske till sist en förhandlingssak hur vi ska lyckas lösa hennes gåtor, hur mycket vi är villiga att ge efter för illusionen för att kunna gå vidare. Ett nog så aktningsvärt uppdrag.
Text och foto: Jan K Persson Volym
Kristina Thun Galleri Lokomotiv, Örnsköldsvik, till 21 maj
Vad betyder konstbilder, varför görs de? Det är som att Kristina Thun genom sina lösryckta och rebusartade bildfragment vill flytta över uppgiften till betraktaren, om varför. Hennes utställning på Lokomotiv ser spontant ut som scenografier till olika dramatiska berättelser, mot fonder av landskap, vyer, berg och hus, och med en förgrund eller nedre bildkant likt ett orkesterdike där alla instrument som behövs för att navigera finns uppställda; små blommor, trädstumpar, möblemang, för att inte nämna människogestalter förundrande blickande mot utsikten.
Men de mänskliga fysionomierna är inte mer än rekvisita, eller podieuppställda statyer som bara förstärker distansen. Det som ser ut som början på berättelser är kanske kvintessensen, det viktigaste som blir kvar i minnets form. Landskapet därute, ibland helt täckt av ett mörkt moln, har liksom dränerats på liv, föreställningar och händelser vars reliker och minnesfragment fastnat nere vid kanten, vid händelsehorisonten.
Är det ett svart hål vi ser och som vi är nära att slukas av? Eller kan det skymtas bland all mörk eller provisorisk materia en förhandlingssituation? Inget är klart utsagt i Kristina Thuns bilder, med en tankspriddhet och flyktighet som frusterar tittaren. Hennes blandteknik, där nedtonad grafik ibland piffas upp med sparsmakad färgläggning och diffusa blyertsstreck, ger intryck av lösa anteckningar eller pyssel i marginalen. Också som ständiga omprövningar av språk, vad som kan hålla och vad som kan riskeras suddas ut. Men utan dessa lösa bitar, om det så är dekor eller romantik, har vi heller inga ventiler till fri luft och kunna se alternativa utvägar.
Det är som ett tillfälligt uppehållstillstånd vid gränsen, där symboler för hem och hemmavid skickats ut att möta främmande landskap vind för våg. I en serie av åtta små bilder av ”Hus” äter sig svärta och skuggor in i byggnaderna. De transformeras till dova synvillor där ångesten verkar rida runt knutarna hur du än väljer att formatera ditt hem. Den större bilden ”I see myself when the curtain falls” domineras av ett öde timmerhus som, för att kanske bättre hålla i längden, interfolierats i en geometrisk svart åttahörning. Därunder radas små färgglada blommor oförskräckt upp, i sällskap med en man i ljusbubbla och en dresserad häst i förundrande aktning inför skådespelet. Här möter robust och maktfull huskonstruktion undergivet organiskt-mänskligt staffage, sammantaget ser det ut som intro för en thriller, om en ojämn kamp vi inte känner texten till. Också som återkommande bild av tvekampen i utställningen, mellan den svarta tunga överbyggnaden och den sirligt prövande blyertslinjen.
Som en hägring syns till slut ”Norrland”, en etsning där vi plötsligt skådar det vita fjället och den höga ljusa himlen bortom bergen. Vi alla som bor häruppe känner till den märkliga förväxlingen att det som är långt i fjärran kan synas så nära. Det blir efter alla om och men i Kristina Thuns utställning kanske till sist en förhandlingssak hur vi ska lyckas lösa hennes gåtor, hur mycket vi är villiga att ge efter för illusionen för att kunna gå vidare. Ett nog så aktningsvärt uppdrag.
Text och foto: Jan K Persson Volym
Örnsköldsviks Allehanda 3/5 2016
Konst som ställer frågor – grafikstipendiaten Kristina Thun på Galleri Lokomotiv
Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.
Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads
grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Ö-vik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.
Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir
en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya. Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.
Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.
Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, nns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?
Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära för utna, som sakta vittrar sönder.
Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.
Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.
Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.
De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.
Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.
En konst att ta till sig.
Utställningen pågår till den 21 maj.
Gregor Flakierski
Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads
grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Ö-vik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.
Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir
en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya. Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.
Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.
Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, nns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?
Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära för utna, som sakta vittrar sönder.
Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.
Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.
Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.
De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.
Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.
En konst att ta till sig.
Utställningen pågår till den 21 maj.
Gregor Flakierski
Utdelning av Karlskoga kommuns konststipendium 2015
Karlskoga kommuns konststipendium till Alfred Nobels minne 2015
" Kristina Thun är en konstnär med en egen spännande bildvärld som fångar vår nyfikenhet och ger oss mycket att utforska. Hon är redan välmeriterad och hennes konstnärsskap besitter ett stort tekniskt kunnande.
Kristina arbetar otraditionellt genom att kombinera traditionell grafisk teknik med flera fria uttryck med ett konsekvent utförande. På ett scenografiskt sätt komponerar hon bilderna, man sitter som på parkett och föreställningen tar sin början."
Föreningen för Grafisk Konst
2012
